Över berg och dal.

Kombinationen cancer och coronapandemi har varit som en berg- och dalbana. Då menar jag inte alls som den på tivoli utan snarare där jag tagit mig över berg och genom dal. Det har egentligen inte varit enkelt varken upp eller ned. Var för sig är det stora utmaningar och tillsammans blir det precis som att ta sig genom en väldigt svår terräng.


Jag vandrade i Österrikiska alperna sommaren 2005 tillsammans med min ex. man. Vi hade bestämt oss för att gå en av de svårare vandringarna (utan att exakt veta vad vi gav oss in på). När vi kom upp på toppen skulle vi ta oss över en smal bergskam. Jag var totalt oförberedd på min reaktion eftersom jag dessförinnan inte reagerat på höjder. Men det här var något helt annat. Att stå högt däruppe där himmel möter bergets branta sidor som sluttar 1000 meter ner. Det snurrar och jag vet inte vad som är upp och ned. En känsla av total kontrollförlust. Plötsligt slår skräcken sina klor i min kropp som börjar skaka och jag kryper ihop på alla fyra med tårarna rinnande. Jag är skräckslagen och får inte fram ett ljud. Jag vänder mig försiktigt om och inser att vända tillbaka är inget alternativ eftersom det är för smalt här. Så jag fortsätter krypa fram till den plats där vi ska ta oss ner för bergssidan. Jag är så skakig och tittar på den sluttande bergsidan vi ska ta oss nerför. Just nu vet jag inte vad som är värst det jag redan passerat eller det jag ska ta mig igenom. Men jag kan inte stanna i skräcken utan jag bara fortsätter och fokuserar på att flytta den ena foten först och den andra sen. Vandringen bjuder på den ena utmaningen efter den andra, det verkar aldrig ta slut och när jag är som mest utpumpad undrar jag varför jag gav mig ut på det här. Men plötsligt förändras terrängen, det planar ut och en porlande bäck med källvatten dyker upp. Jag kupar mina händer och dricker direkt av det kalla, friska vattnet och vi fyller på våra flaskor. En upplevelse som jag är glad att ha fått vara med om. Utan vatten inget liv och här porlar det i en bäck där jag vandrar. Wow!!

Efter ytterligare en liten bit breder en bedövande vacker utsikt ut sig med en bergssjö nedanför de gröna kullarna. Vi sätter oss äntligen för att vila, njuta av utsikten och fylla på med lite energi som vi tagit med oss. Känslan som infinner sig i kroppen är ren och skär lycka. Ett lyckorus med en stark tacksamhetskänsla över att ha klarat av de fysiska och psykiska utmaningarna. Motståndet, smärtan och rädslan skingras som en dimma och allt jag ser nu är det vackra sköna och min kropp slappnar av. Det är en väldigt lång väg kvar innan vi är framme och kroppen får verkligen göra sig av med de sista krafterna innan vi är tillbaks på hotellet igen. På hotellet är det vila, mat och återhämtning som gäller. Smörja in värkande vandringsmuskler med liniment och uthärda träningsvärken de närmaste dagarna för att sedan vandra vidare med starkare benmuskler och självförtroende än på länge.


Den här upplevelsen påminner mig starkt om det jag varit med om hittills under 2020 och fram tills nu. Jag har inte kommit till "hotellrummet" ännu och jag har inte heller valt den här resan. Men likheterna jag tar med mig är att jag klarar mer än vad jag tror. Det betyder inte att jag inte kryper omkring på alla fyra och gråter ibland när passagerna blir för svåra. Vi vet aldrig vad som kan dyka upp i våra liv. Jag måste lära mig att njuta på de ställen där det ges möjlighet till det. Livet är svårt, underbart, fantastiskt, utmanande, smärtsamt och härligt i ett oförutsägbart mönster. Jag behöver vara uppmärksam på var jag sätter fötterna för att ta mig igenom livets utmaningar. Precis som jag gjorde där på bergets topp. När det blir för tufft behöver jag säga det högt för att inte bära tyngden av känslan vidare. Det går så mycket bättre när jag har lätt packning i en utmanande terräng.


Om du fick välja endast tre saker (vatten, luft och mat räknas inte) som du inte kan klara dig utan. Vad skulle det vara?

Jag ska fundera och återkommer med vilka mina tre är.






61 visningar

Senaste inlägg

Visa alla