52 veckor mot livet

Nu har jag påbörjat min behandling med immunterpi som tillsammans med annat ska hjälpa mig att bli frisk från cancern i min kropp.

Innan jag skulle iväg spelade jag in ett youtubeklipp som du kan se här.


Jag möts på onkologens behandlingsavdelning i Lund av Johanna som är min sköterska idag. Får ett eget rum med en stor bekväm fåtölj att sitta i under behandlingen.

Johanna är lugn och trygg och pratar vänligt med mig och undrar hur det känns så här första gången. Ja, vad ska jag säga? Nervöst, men samtidigt bra. Det här ska ju bli bra nu när jag får behandling. Hon undrar om jag vet vilka biverkningar som kan uppstå. Jag säger att jag fått information och att jag vet att det kan vara en hel del. Men att jag parkerat den informationen långt bak just nu, vill ta varje behandling för sig och möta det som uppstår efterhand. För att inte bli hypokondrisk av alla konstiga saker som kan hända i kroppen när medicinen ska göra sitt. Hon tycker att jag har en bra inställning till behandlingen och säger att det oftast brukar gå bra. Då bestämmer jag mig för att jag är en som ingår i gruppen bland dem som det oftast går bra för.


Först sätter Johanna en nål i armen och spolar med koksaltlösning. Tar sedan blodtrycket som idag är ovanligt högt! Jag har alltid ett normalt blodtryck, så det är säkert för att jag är nervös inför behandlingen och att det är första gången jag är här. Syresättningen är bra och plötsligt känner jag mig som en vinnare.

Jag får också veta att det ibland händer att man får en allergisk reaktion av medicinen. Man kan få ont i ryggen, börja frysa eller bli väldigt varm. Om det händer får jag ringa på klockan.

Nu sätter hon igång droppet och medicinen börjar gå in i blodet. Det här tar ca. en timme. Efter ungefär en halvtimme blir jag jättetrött och undrar tyst för mig själv hur jag ska kunna köra hem efteråt. Efter ytterligare en halvtimme är det klart och det spolas ytterligare igenom med koksalt så att all medicin som står i slangen ska gå in i blodbanan. Jag äter en banan som jag har med mig och dricker ett glas vatten. Nu har jag nog tillräckligt med energi för att köra hem.

Jag känner mig väldigt trött och senare på kvällen får jag frossa, feber och ont i hela kroppen. Lymfkörtlarna svullnar upp och det känns som en kraftig influensa körare.


Behandlingen ska pågå under ett helt år. Var fjärde vecka åker jag in till Lund och får min dos.


Att drabbas av cancer och att det är tufft är ingen överdrift. Jag fick min diagnos i november 2019 och det var inte första gången. Men att cancern spridit sig först en gång efter första operationen och sedan en andra gång efter andra operationen har inte hänt tidigare. Dessutom så gjordes ytterligare en Pet scan röntgen inför behandlingen med immunterapi. Då upptäcktes ytterligare något som dem behöver ta ett vävnadsprov på för att se om det är ytterligare spridning och behöver opereras bort. Det ska jag göra den 7 september.


Att bli sjuk och kämpa för att bli frisk är ett stort arbete både fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag såg en trailer på en av reklamkanalerna på tv om den stora hälsoresan. Där pratade man om "16 weeks of hell". Själv har jag nu 52 veckor framför mig mot livet. I perspektiv till hälsoresan på tv gör jag min resa inte bara för att bli frisk, utan för att lära mig leva på ett hållbart sätt utifrån vad jag förmår snarare än vad jag vill. Alltså ska jag lyssna ännu bättre på min kropp och signalerna därifrån. Även den tystaste viskning ska jag lyssna på. Jag lovar att ge mig själv det och överlämnar åt sjukvården att göra det dem är bäst på. Det är ett teamwork som sätter igång och min uppgift är lika viktig som läkarnas.




326 visningar

© 2020 by Carina Halvardsson.  Proudly created with Wix.com

  • Grey Facebook Icon
  • Gray Edin Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now