Alla hjärtans dag!

En vacker februaridag med blå himmel, strålande sol och fåglar som kvittrar. Jag läste någonstans att det är nu som fåglarna letar efter sin partner och det kan ju förklara fågelsången.


Jag längtar verkligen efter att få umgås med vänner och familj. Käka middag tillsammans, kramas, skratta och gråta, för det behövs verkligen! Det är orimligt att ha det så här. Om vi inte blivit sjuka tidigare så kommer vi garanterat bli det om vi inte får tillbaka närheten med våra nära och kära snart.

Jag har varit förstående och tålmodig länge nu. Men jag har nått gränsen för vad som är mänskligt för mig att bära själv. När jag som mest har behövt närhet till människor då har det inte varit möjligt. Inte bara en, två och tre gånger utan många gånger sedan förra våren. Det finns väldigt mycket som vi som mänsklighet kan klara oss utan. Men avståndet till vår nära och kära är outhärdligt under så lång tid.


"Om du gråter för att du inte ser solen ser du inte heller stjärnorna", Indiske poeten Tagore


Min förmåga att försöka se det som ändå är bra trots allt har räddat mig väldigt många gånger. Men jag behöver också uttrycka när saker är för bedrövliga, svåra, jobbiga och ohållbara. Att sätta ord på det som känts svårt har jag inte varit någon mästare på. Av rädsla för att inte bli mottagen med det svåra bar jag det hellre själv. Men det är verkligen inte framgångsrikt för välbefinnandet i längden. Hjärtat behöver uttrycka vad vi känner oavsett vad det är. Men också någon som kan ta emot oss i det svåra.



På alla hjärtans dag tillåter jag mig att uttrycka både glädje och kärlek för min familj och vänner. Men också sorgen och förlusten av umgänge, kramar och närhet. För att allt det är sant på samma gång.


Kram


27 visningar

Senaste inlägg

Visa alla