Att få cancerdiagnos


Jag minns första gången. Det var dagarna före midsommarafton 1996. Beskedet fick jag på telefon av kirurgen som några veckor tidigare opererat bort en hudförändring på benet.



Jag var på väg till mitt arbete och visste inte vad jag skulle göra med informationen jag just fått. Det snurrade i huvudet, alla ljud runt omkring mig tystnade och det kändes som om jag befann mig i ett vacuum. Hörde jag rätt? Det här kan inte vara sant. Jag försökte glömma beskedet och trycka undan mina känslor för att klara av dagen. Så länge jag var sysselsatt kunde jag tränga undan tanken på beskedet jag fått. Men då och då poppade det upp och det var som att försöka gömma sig för rädslan. Men den hittade mig igen och igen.


Min förnekelse var så stark att jag inte berättade för någon om det här. Jag bar det själv i en sorts naiv tanke om att det kanske inte var så farligt, att det skulle försvinna, eller vara fel. Men det var det så klart inte utan jag opererades någon månad senare. Det var först då jag till fullo kunde ta in att jag hade cancer och tvingades berättade som det var för min chockade omgivning. När jag kom hem i taxi på kryckor med benet i bandage.


Jag vågade knappt somna på nätterna av rädsla att inte vakna igen. Jag brottades med mina tankar och känslor över livet och döden. Meningen med livet och vad gör jag här?


Läkarna som jag mötte i vården då hade inte förmåga att möta mer än min fysiska kropp. På ett kliniskt, medicinskt vis och inte på ett för mig medmänskligt. Mina tidigare erfarenheter av sjukvården var inte de bästa och med min brist på tillit kände jag mig ensam med känslorna som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Jag ville ju vara stark både för mig själv och för min omgivning. Självklart skulle jag klara av det här.


Men som jag hade önskat att ha någon som vågade möta mig precis där jag var med mina tankar och känslor. Inte för att fixa något åt mig, utan bara vara där.


Vänd dig inte bort från mig även om du kanske inte kan göra något. Genom att stanna kvar och säga det, får du mig att inte känna mig ensam och kanske räddar du mitt liv. Det som är kvar av det.


Fortsättning följer...........


20 visningar

© 2020 by Carina Halvardsson.  Proudly created with Wix.com

  • Grey Facebook Icon
  • Gray Edin Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now