Jag behöver något annat.

Tack facebook för att du gjorde det möjligt för mig att få kontakt med gamla vänner och bekanta. Det har varit en härlig nostalgitripp. Det fanns också en tid då jag tyckte det var väldigt kul att få nya kontakter via sociala medier. Men det är inte alls lika viktigt för mig längre. Cancern har tagit mycket av min energi men än finns det mer kvar. Den vill jag spendera så bra jag bara kan. Jag vill förvalta det jag har kvar av livet med respekt för hur förgängligt det är. Jag längtar efter att möta ett ansikte och se in i ett par ögon, även om vi måste ha en viss distans nu. Jag vill lyssna till din röst om så bara i telefon eftersom den kan bära både närvaro och känslor. Det kan Inte en skärm förmedla där någon annan också styr över vad jag ska få se i mitt flöde. Där hat och osanningar blir till sanning och vardagsmat som tränger undan vår sårbarhet, gör oss luttrade och kyligt inställda till viktiga mänskliga frågor. Jag kan inte förändra världen bara mina egna steg. Jag vill inte bli kylig, okänslig och luttrad. Jag vill inte pressas till att skydda min sårbarhet så mycket att jag inte ens kan visa den för mina nära. Det är i sårbarheten vi kan mötas. Där finns ingen konkurrens eller aggressivitet. Vi är mjuka och ömtåliga och det som är så vackert.


Sedan en tid tillbaka håller jag på att sortera bort det jag inte behöver och som jag inte använder. Jag vill befria mig från den osynliga tyngd som successivt lagts som ett ok på mig i form av saker som jag trott jag behövt. Men när jag rannsakar mig så är det inte det jag behöver. Jag behöver inte sociala medier. Jag behöver väldigt lite materiellt men däremot nära mänskliga kontakter. Inte massor av kontakter utan så många så att jag har tid att verkligen underhålla, fördjupa, lära känna och vågar vara sårbar tillsammans. Att vara människa känns ibland som det svåraste som finns. Vi behöver varandra. Inte för att vilja "fixa" mig eller mina problem utan för att bara stå där som ett stöd, en medmänniska som inte överger, en boj på ett stormigt hav att hålla i.


Att skapa goda, hållbara relationer kräver att jag investerar med min tid och närvaro. Jag får vad jag ger. Själva upplevelsen av att tiden inte räcker till är sann. Men ingen av oss vet hur mycket tid vi får tills det är slut. Det är vad jag prioriterar och hur jag disponerar som kan ge mig en annan upplevelse av att tiden inte räcker till. Vad är du beredd att offra för att få tid för något som du tycker är viktigt? Vi är många som lever på lånade pengar och lånad tid (vi pressar in för mycket i vår kalender som ska göras sen). Med det bygger vi i längden bara en känsla av skuld. Att försöka ta igen tid är omöjligt, den tiden kommer inte tillbaka.


Jag vill att mina vänner ska veta hur mycket dem betyder för mig. För om det är sista gången jag hör din röst eller ser in i dina ögon. Då vill jag att du ska känna hur jag omfamnar allt det du är. Jag vill både säga och visa vad du betyder för mig medan jag kan. Jag vill inte slarva bort tiden utan ta tillvara på den. För mycket av allting gör att det till slut blir otillräckligt. I min känsla av otillräcklighet vill jag lämna facebook. Det visar sig inte vara så enkelt att stänga sitt konto permanent. Det krävs flera steg och jag få reda på att en hel del appar och inloggningar är bundna till mitt konto. Det är utformat så att jag inte med lätthet ska kunna stänga och lämna. Och jag undrar förstås vad det är för ett nät jag sitter fast i som gör det svårt för mig att göra mig fri.








49 visningar

Senaste inlägg

Visa alla