Liv och död

Jag trodde att jag skulle dö, men levde vidare i nio år tills det var dags igen.

Under de nio åren hade jag sagt upp mig på mitt jobb inom kriminalvården, vidareutbildat mig inom kroppsterapi/alternativmedicin och startat eget företag.



Jag hade gått på regelbundna kontroller varje år under hela den här tiden. Normalt friskförklaras man efter fem år om inga nya tumörer uppstår. Men dem ville fortsätta kontrollera min hud eftersom jag hade så väldigt många hudförändringar.

Just den här förändringen som till slut togs bort hade kapslat in sig under huden och kändes ungefär som en senknuta. Jag hade pekat på den vid varje läkarundersökning under ett par års tid. Men alla avfärdade den som att det inte var något att bry sig om. Jag trodde inte riktigt själv att det var någon cancer. Men att det var något det visste jag. Eftersom jag kände hur den förändrades och ibland gjorde jätteont och svullnade upp. Ibland var den lite mindre och inte alls öm. Den levde sitt eget liv där innanför min hud i sin egen kapsel.




Jag bad till slut min husläkare skriva en remiss till en kirurg så att jag fick tagit bort den där knölen under vänster knä. Kirurgen som snart skulle gå i pension hade över fyrtio års erfarenhet av sitt arbete. Han bedövade och skar upp huden för att komma åt knölen. Då tystnar han först och sedan säger han "Jag har aldrig sett något liknande. Vad är det för ett ärr som du har bredvid?". Jag svarar "Opererad för malignt melanom för nio år sedan". Han hummar och säger "Då är det bäst vi skickar det här till patologen för analys". Och det var det! Bäst alltså.


Det visar sig vara malignt melanom den här gången också. Tumören är ganska stor och därför behöver man operera bort en rejäl bit. Det finns inte så mycket att ta av på framsidan av underbenet. Det krävs dessutom en hudtransplantation för att genomföra operationen. Här finns två dåliga senario. Ett att kroppen stöter bort den transplanterade huden. Två att det spridit sig till benhinnan och då måste sannolikt benet amputeras.


Vid den här tiden har jag en vän och arbetskollega som haft bröstcancer men blivit friskförklarad. När vi upptäckte att vi var födda samma år samma dag uppstod en systerkärlek direkt. När hon drabbades så pratade vi ganska mycket med varandra om hur det är att ta sig igenom en sådan kris. Jag ville vara för henne det jag önskade att någon var för mig när jag drabbades. Nu fanns hon för mig och var ett oerhört viktigt stöd. Hon hälsade på mig på sjukhuset och var med mig vid läkarbesöken och hjälpte mig komma ihåg all information jag fick.

Det går inte att förbise den här delen av berättelsen om min vän Alda. Samma dag jag fick veta att min cancer inte spridit sig vidare kom beskedet att hennes är tillbaka med spridning till andra organ. Den dagen kände jag mest sorg. Glädjen och lättnaden över min egen situation infann sig inte riktigt till 100%.


Jag fick glädjen att spendera mycket tid tillsammans med Alda och hennes familj den korta tid som hon fanns kvar. Vi planerade mycket tillsammans som aldrig blev av. Som till exempel att föreläsa om hur det är att vara sjuk och behöva vård. Jag som kroppsterapeut och hon som specialistsjuksköterska. Vi skrattade mycket och som vi grät. Floder av tårar både i glädje och sorg.

Hon var färgstark, driven, kärleksfull och karismatisk. Hade stor aptit på livet och var väldigt handlingskraftig. Jag bär med mig henne som en förebild och tar med mig hennes jävlar anamma när min egen inte räcker till.

23 visningar

© 2020 by Carina Halvardsson.  Proudly created with Wix.com

  • Grey Facebook Icon
  • Gray Edin Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now