Modig eller tålmodig.

Uppdaterad: feb 22

Jag inte bara älskar träd, det känns som om jag har en speciell relation till dem.

Läste ett inlägg på Instagram av Ulrika Knutsdotter och fick tag på något som känns viktigt för mig.


När jag var barn önskade jag mig mod att stå upp mot mina förövare i skolan. Där stod jag liten och ensam och hade väldigt svårt att känna mig modig. Först visste jag inte vilket som var värst. När jag fick stryk eller när dem viskade, pekade och vände sig bort för att skratta. Att bli utstött ur en grupp är det absolut värsta på en djupt existentiell nivå. Jag hittade ingen plats ensam och övergiven att bygga mod och självkänsla. Vi behöver varandra för att känna oss trygga och våga leva. Nu förstår jag att istället utvecklade jag ett annat mod, att stå ut. En tillit och ett tålamod som bar mig genom det svåra och att det måste ha ett slut någon gång. Vilken oerhörd nytta jag haft av den förmågan att bara våga stå kvar i det som är svårt. Jag har liksom trädet stått djupt förankrad och sträckt mig efter det ljus som funnits. Oavsett vilket oväder som blåst kring mig har jag stått där lika självklart som mina älskade träd. Det förklarar varför jag kunnat ta mig igenom ett tufft år med både cancersjukdom, ensamhet och coronapandemi såhär långt. Visst längtar jag efter det "normala" mer än jag kan uttrycka med ord. Men det känns fint att det jag upplevde som en svaghet därborta har vuxit till att bli en styrka som bär mig idag när jag behöver den så väl. Jag var modig och stark fast jag kände mig så liten, rädd och svag.

Vissa dagar när det varit väldigt tufft för mig. Har jag tänkt att den tuffaste perioden i mitt liv tog jag mig igenom som barn och klarade det. Så då ska jag väl klara av det här också. Det ger en viss upprättelse för barnet som kämpade.


Mitt favoritträd i Pildammsparken i Malmö. En gammal kastanj som står för sig själv.



Myntets sidor är två och jag behöver såklart urskilja vad jag ska "stå ut" med och vad jag ska ha modet att lämna och släppa taget om. Mobbing, kränkande särbehandling, härskartekniker etc. är helt oacceptabelt!! Den viktigaste kunskapen för planeten och mänsklighetens existens är hur vi ska vara som människor mot varandra och vår natur.

Jag har inte haft någon stor dröm om att jag skulle förändra världen. Däremot hade jag som barn en vision om vad vi kan göra när vi gör det tillsammans. Jag kände kraften och kärleken i det vi gör när vi samverkar och hjälps åt. Förmodligen för att jag fick uppleva konsekvensen av att inte få vara med och vad det gör för skada. Senare i livet såg jag på mig själv och min vision som naiv. Idag ser jag att det var en väldigt fin och kärleksfull vision av en värld jag gärna vill vara en del av så länge jag får.


24 visningar

Senaste inlägg

Visa alla