Saknad men inte glömd.

"Jag har krupit upp i sjukhussängen och lagt mig så nära jag kan bakom hennes rygg, som två skedar i en låda. Hennes andetag är snabba och ytliga. Kroppen är spänd, frusen och känns bräcklig.

Jag tar några djupa andetag och möter hennes. Efter en liten stund känner jag hur värmen i min kropp ökar och hur hennes börjar slappna av. Våra andetag blir djupare och synkroniserade. Det känns som om våra kroppar smälter samman i takt med att andning och avslappning blir djupare. Till slut somnar hon och en djup frid infinner sig i hela rummet. Innan jag själv somnar minns jag att jag känner mig tyngdlös och flytande. Just nu bär våra kroppar det svåra tillsammans. Så ljust och tryggt det känns och så nära vi är varandra – nästan som ett. För att vi vågar mötas i det som vi är så rädda för – döden." Utdrag ur mina anteckningar.



"Det har gått 74 dagar sedan du dog på din 47:e födelsedag. I över ett och ett halvt år kämpade du mot din cancer.

För mig var du som solen. Den där första vårsolen som man längtat efter och bara vill vara i och njuta av. Titta upp på och le med hela ansiktet för att känna livet.

Jag saknar dig och att inte längre få skratta tillsammans och lyssna på dina härliga, galna berättelser. Gå långa promenader, vara ute i naturen, lösa världsproblemen och fika både inne och ute. Men samtidigt bär jag en enorm tacksamhet och glädje över att ha fått möta dig i livet. Att vi varit en del i varandras liv ser jag som en stor gåva.

Du lärde mig vad det vill säga att släppa taget. Som äpplet som släpper grenen när det är moget. Det har fullgjort sin uppgift.

Nu är vi många som bär på ansvaret att förvalta det som du så inspirerande förmedlade. Medmänsklighet, värme, omtanke, glädje, lek, njutning, ansvar och disciplin.

Vi delade en stark och fantastisk historia som i många stycken var totalt ordlös men tog oss till en plats där jag inte varit med någon annan människa. Det blev väldigt betydelsefull för oss båda." Utdrag ur mina anteckningar.




Idag har det gått sex år sedan du dog och ändå är du fortfarande så levande för mig. Jag minns hur svårt det var när vi förstod att du inte skulle klara kampen. Men då lovade jag att ta emot din stafettpinne och försöka leva på ett sätt som jag kanske annars inte skulle ha gjort. Nämligen fortsätta följa mitt hjärta utan att veta hur det ska gå och inte låta rädslan styra mig.

Tack Alexandra för allt du sått här på jorden som spirar och lever vidare.




75 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

© 2020 by Carina Halvardsson  l  carina@carinahalvardsson.se  l  +46709 500 355 

  • Gray Instagram Ikon
  • Grey Facebook Icon
  • Gray Edin Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now