Varför oroa sig?

Jag har varit hos läkaren för att få svar på den senaste röntgenundersökningen. Som jag lyckats hålla ifrån mig ända tills igår kväll. Då började jag känna mig orolig och nervös inför besöket idag. Mina försök att övertala mig själv om att det är onödigt att oroa sig över något som jag ännu inte vet, var fruktlösa. Konsekvenserna på ett negativt besked är för stora för att vifta bort.




Jag är i tid och sätter mig i väntrummet med min nummerlapp. Klockan passerar min bokade tid och det är väl inget konstigt med det. Men när patienter som kommer efter mig kallas in en efter en börjar jag undra. Klockan segar sig fram och efter tjugofem minuter kommer en sköterska ut och meddelar att min läkare är försenad och att jag inte är bortglömd. Det var ju skönt att höra. Efter ytterligare tjugo minuter kommer läkaren själv och hämtar mig. Jag försöker läsa in hennes kroppsspråk för ansiktet ser jag inte under munskyddet. Hon verkar lite spänd tycker jag. Vad betyder det? Ska hon ge mig ett dåligt besked? Tankarna snurrar i huvudet. Jag säger till mig själv att det inte behöver betyda någonting alls.

Väl inne på rummet börjar hon prata om allt annat än resultatet på röntgen. Så jag avbryter henne och frågar, hur såg röntgensvaret ut? Hon plockar fram uppgifterna på datorn och säger att det ser bra ut, inga fynd på skallröntgen. Det som finns på lungan är kvar och de vill fortsätta bevaka den förändringen. Det syns även en aktivitet i höger ljumske som sannolikt beror på senaste operationen men ska följas upp på en ny Pet röntgen om tre månader. Hela kroppen vibrerar av glädje men också oro, rädsla som släpper taget om varje muskelfiber i min kropp. All kraft jag mobiliserat för att kunna möta ett eventuellt dåligt besked släpper taget om mig lite i taget.

Vi hade ett bra samtal som jag längtat efter att ha med en läkare. Nämligen att hon säger att det jag vet och lär mig om min kropp kan hon aldrig fullt ut veta eller lära sig om inte jag berättar för henne. Tack! Det behövs våra båda perspektiv för att se hela bilden av vad som pågår i en kropp när den inte mår bra.

När jag sätter mig i bilen för att köra hem släpper mer och mer av spänningarna jag byggt upp inför mitt besök. Jag gråter och skrattar om vartannat. Vilken märklig känsla att härbärgera så mycket känslor av olika slag samtidigt som bara vill släppas fram nu och befrias ur kroppen.

Nu är det bara ett blodprov som ska tas eftersom det var ett som behövde följas upp som inte var så bra senast. Därefter ska jag fortsätta som jag gjort och höra av mig om jag märker några förändringar i kroppen tills nästa röntgen om tre månader.





Jag vilar en stund och sedan är det en promenad med Gå För Livet i Pildammsparken som gäller klockan två. Jag har hittat min medicin och det är rörelse, jag vet det bara!!


Tack för alla tummar som hållits för mig idag. Ni förstår nog inte hur viktigt det är. Men ni är alla viktiga, så tack!





232 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

© 2020 by Carina Halvardsson  l  carina@carinahalvardsson.se  l  +46709 500 355 

  • Gray Instagram Ikon
  • Grey Facebook Icon
  • Gray Edin Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now