Hemma från sjukhuset sedan i fredags. Att vara hemma påminner mig om det som är friskt, det som trots allt fungerar och är "som vanligt".
Jag börjar med att backa lite för att försöka sätta ord på vad som hänt senaste veckorna.
Min reaktion på behandlingen var tydligen extremt kraftfull och enligt läkaren fanns bara något enstaka fall i Sverige tidigare.
Mina försök att beskriva mitt mående och reaktioner på behandlingen till en början togs inte riktigt emot. Det var i alla fall min upplevelse och det kändes både svårt och otryggt.
Jag är i allra högsta grad involverad i min kropp och mitt välbefinnande och vad jag själv kan göra för att må så bra som möjligt. Det som drabbade mig var så starkt och överväldigande att jag inte hade något annat att jämföra med. Det kändes som om kroppen stängde ner olika funktioner och att ett gigantiskt fysiskt stresspåslag var igång dygnet runt. Jag fick äntligen reda på via provtagning inför min andra behandling att sköldkörteln var inflammerad och att det kunde vara en bidragande orsak till att jag upplevde stresspåslag med hjärtklappning, viktnedgång och skakningar i kroppen. För det behandlades jag med betablockerare som skulle lugna hjärtat för att inte belasta det för mycket. Allt för att jag skulle kunna ta emot min andra behandling. Men någonting i min kropp skrek NEJ! Det går inte, jag kan inte ta emot mer. Jag behöver andas, lugn och ro för att hämta mig. Det är kaos i min kropp och den försöker för allt vad den är värd att ställa till rätta det som hamnat fel. Den behöver stöd för det och inte något annat just nu.
Mitt och sjukvårdens perspektiv var långt ifrån varandra. Deras fokus var att få igång behandlingen och ha fokus medicinskt för att bromsa sjukdom. Mitt fokus var att försöka integrera hela min kropp och existens i det som var tänkt hjälpa mig få broms på cancerspridningen. Vägen dit och tempot skiljer sig åt mellan det medicinska maskineriet och det som sker i min kropp.
Jag hamnar på akuten och får till slut reda på att jag har drabbats av svikt i hypofysen (i hjärnan). Dess uppgift är att utsöndra hormoner som krävs för att vi ska kunna överleva. Binjurarna påverkas liksom levern och febern gör sitt stora intåg i kroppen och den slår ut mig och jag läggs in på onkologens vårdavdelning. Det tas prover, görs odlingar, röntgen- och ultraljudsundersökningar enligt konstens alla regler. Det blir kortisonet som till slut får ta över. Höga doser som ska tas under flera månader och sakta trappas ned.
Jag tar en timme i taget och är med min kropp som kämpar så oerhört fantastiskt. Rörelse i lagom doser gör att livet cirkulerar och det känns hoppfullt för läkning. På söndag ska jag göra en magnetröntgen av hjärnan och se hur det ser ut därinne.
Dagens avsnitt med Marie med fokus på kroppen. Jag är väldigt tacksam och glad för livet och för er alla som följer mig, stöttar och hör av er. Sprider värme, omtanke, glädje och kärlek. Ni är fantastiska! ❤️
Tack Marie för vår vänskap. För att du sitter här i min soffa och samtalar med mig om det som är så angeläget livet.