Våren kommer med ljus, liv och hopp. Även om det just idag är svårt att känna när det regnar, blåser kallt och är mörkt. Men precis i skrivandets stund ljusnar det på himlen och solen bryter fram. Det symboliserar nästan min upplevelse hos onkologen i förmiddags.
En kort sammanfattning; I september förra året fick jag veta att cancern metastaserat (spridit sig) till hjärnan och i några muskler. En magnetröntgen av hjärnan visade på tio metastaser istället för tre som man sett på första röntgen. Min inställning till livet var och är att leva så bra jag kan med det jag har och livskvalité går före antal år jag får leva. Min erfarenhet av att tidigare avbrutit behandling med en "snällare" variant av immunterapi än den som nu var aktuell. Gjorde att jag bestämde mig för att inte påbörja någon behandling utan låta saken ha sin gång. Onkologens argument då för att övertyga mig att till slut gå med på en tuff behandling som bestod av en kombinationsbehandling immunterapi. Var att de var så många, ovisst hur snabbt de kunde växa, vilken skada de faktiskt kunde göra och hur det iså fall skulle påverka min livskvalité. Jag skulle få fyra kombinationsbehandlingar var tredje vecka och efter det en singelbehandling var fjärde vecka under ett års tid eller så länge kroppen klarade av det. Redan efter första behandlingen i slutet på oktober förra året fick jag så svåra biverkningar att jag fick avbryta. Trots att jag blev så dålig fick jag höra att det var viktigt att jag fortsatte med behandlingen innan dem förstod vilka biverkningar jag faktiskt drabbats av. Det är först de senaste veckorna som jag upplevt att det vänt sedan behandlingen. Mycket av medicinera är nu utfasade och det som finns kvar är inställt på en bättre dos. Min inställning till livet och det jag kan göra själv för att må så bra jag kan, det gör jag som egenbehandling. Hela tiden har jag känt att kroppen reagerat så starkt på alla mediciner och inte riktigt kunnat hantera det.
Nu till mitt besök hos onkologen;
De små metastaserna i hjärnan har krympt lite och är inte aktiva. De större metastaserna är oförändrade men inte "aktiva" utan ligger "stilla" och ska följas upp om åtta veckor med en ny magnetröntgen. Beroende på hur det ser ut då kan man eventuellt strålbehandla dessa och det kan ske med liten risk för biverkningar. Metastaserna i musklerna har minskat lite. Nya förändringar i lungorna som inte är "aktiva" men som man vill bevaka med en ny pet röntgen om tre månader. Det finns också indikationer i lungorna som kan betyda att de har skadats av behandlingen men behöver inte vara det. Jag ska omedelbart kontakta dem om jag får symtom från lungorna. Läkaren pratade om att balansera informationen om tillståndet på ett sätt som handlar om att vara medveten om att något kan tillstöta men att inte bli uppskrämd/rädd. Du menar så som livet är 😊
Vi pratade också om att acceptera att jag inte orkar så mycket som jag ibland tror att jag gör. Jag behöver påminna mig om att det tar tid att komma till en annan, ny plats. För jag kommer aldrig att komma tillbaka till den plats jag lämnade. Nu fortsätter jag och påbörjar nästa fas av rehabiliteringen som handlar om att bygga fysisk styrka, kraft och energi. Jag längtar efter mer sociala sammanhang och fler meningsfulla aktiviteter.
Det som gladde mig mest med besöket hos onkologen var hennes ord: "Det verkar som om kroppen tar hand om det på ett bra sätt nu. Vi avvaktar och följer upp med röntgen om åtta veckor och sedan om tre månader. Därefter ser vi vad som händer och tar beslut utifrån det. Du hör av dig när som helst om kroppen skulle signalera något."
Jag tror på min kropp och dess förmåga. Den gör allt vad den kan för att jag ska må bra. Ibland kan den inte klara av det och behöver stöd och hjälp. Men så fort som det bara går är min uppfattning när det gäller MIN kropp i alla fall. Att den behöver få klara av det arbetet på sitt sätt. Då behöver jag såklart lyssna på vad den behöver och och ge den det. Det är så jag supportar min kropp och min hälsa. Jag har min väg och mitt sätt att må bra och läka på. Jag behöver lyssna och vara närvarande eftersom förändring kräver att jag är här och nu.
Ovissheten finns kvar. Men att läkaren också uttrycker en tillit till kroppens förmåga gör att jag kan vila ännu djupare där. Jag har också sagt att jag inte vill kriga eller fightas mot cancern. Jag vill inte slåss mot något jag vill vara tillfreds med istället. Om det är så att jag ska bli frisk kommer det att ske och jag gör vad jag kan för att må så bra jag kan. Skulle kroppen inte klara av det och jag dör av sjukdomen så accepterar jag den utgången också. Jag vill inte leva med en inre konflikt om liv och död utan försonas med dem båda. Trygghet och säkerhet är bara illusioner. Jag behöver lära mig leva med vetskapen om att när som helst kan allt försvinna på ett ögonblick. Jag håller på att lära mig leva lyckligt i den verkligheten.
Just nu känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto.
Önskar dig en fin helg!
Kram
Carina