Kroppen är bra på att ta hand om mycket. Men nu gick det inte längre, smärtan blev för svår. Nu har jag äntligen fått kraft och tid att skriva några rader om vad som hände.
Jag förstod verkligen inte hur påverkad jag var av smärtan. Men det gjorde både Marie som var på besök och såg mig liksom läkaren som hörde det på min röst i telefon. Jag fick en tid på morgonen dagen efter. En annan kär vän följde med, skjutsade mig till Lund och höll mig sällskap i flera timmar. Läkaren som undersökte mig misstänkte metastaser i ryggmärg/skelett därför gjordes en magnetröntgen. Beroende på vad den visade skulle behandling mot smärta väljas och sättas in. Röntgen visade inte några nya metastaser i skelettet. Det var "bara" dom gamla som fanns kvar i mjukdelarna (muskler). Det beskedet kändes verkligen som en högvinst och tillsammans med smärtlindring var det obeskrivligt vilsamt för kropp och själ.
Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag kan få av vården. Men så fort jag fått det jag behöver vill jag komma hem till mitt eget. Till vardagen där jag känner igen mig själv med allt det trygghetsskapande som finns i mitt eget hem med vanor och vardagsbestyr. Hur och vad jag själv gör för att må så bra jag kan känns lättare på hemmaplan. Där den friska och hela delen av mig är mer tydligt. Den får breda ut sig och ta mer plats än den delen som är sjuk. Det spelar nästan ingen roll hur dåligt jag mår så mår jag ändå alltid lite bättre hemma än på sjukhuset.
Läkaren beslutade i alla fall att lägga in mig på vårdavdelning åtminstone ett dygn. Det för att kunna ställa in medicineringen och ha lite koll på mina värden etc. Jag kapitulerade inför beslutet och ville bara få slippa smärtan.
När jag ligger här inser jag åter igen hur skört allt är. I tanken vill jag resa mig upp och springa, inte för att fly. Nej, det är mer som en känsla av att få bråttom blandat med en rädsla för att inte hinna med. Hinna att göra det som jag så gärna vill göra och som betyder mycket för mig. Det tror jag är mänskligt och jag tar några djupa andetag för att lugna mitt nervsystem. Jag ÄR ju HÄR och det är det enda jag vet. Ett ögonblick och en dag i taget så blir allt som det ska bli. Vårda relationerna och "städa" bland det som skaver mot själen. Fylla på med lite mer lek och skratt för att balansera det allvar och den seriositet som funnits och finns i mitt liv. 😄 Kanske speglar mitt yttre den inställningen när människor ser mig och säger att det inte syns utanpå att jag är sjuk. Ett sätt att klara av svåra saker är att balansera upp det med roliga, positiva saker och skratt. Den bästa medicinen om någon frågar mig. Alla kanske inte har den förmågan men jag känner mig tacksam för att jag har det och så länge jag får behålla den.
Det har gått ett halvår sedan min kusin förlorade sin kamp mot cancern. Det kan gå fort när det väl sätter igång och även om min cancer inte verkar ha så bråttom just nu kan det ändras snabbt. Det faktum ger mig verkligen möjlighet att träna på acceptans och tillit. Åter igen vill jag inte att sjukdomen ska definiera vem jag är utan kanske snarare hur jag lyckas hanterar svårigheterna jag lever med. Det går inte spikrakt utan ibland svajar det rejält. Det gäller att fånga livet i ögonblicket.
Jag bär på en önskan om att få stå framför Dig tillsammans med många andra för att prata om att döden är livsviktig. Jag menar att livet blir aldrig så viktigt för oss som när vi på riktigt förstår att vi ska dö. Är det meningen att den önskan ska bli verklighet så blir det så. Vi får se.
Det känns som om de fysiska mötena är underskattade i vår digitaliserade värld. Jag vill inte att den ska vara något annat än ett komplement. Vad tycker Du?
Nu har jag några ord som ligger och väntar på att bli sagda. Därför dröjer det kanske inte så länge innan jag är tillbaka här igen.
Ta vara på dagen ❤️
Kram
Carina