Min livskompis

Jag vet inte hur många gånger jag satt mig framför datorn för att skriva några rader för att uppdatera er som undrar. Men varje gång har kraften tagit slut och nu hoppas jag kunna skriva lite uppdelat på några dagar. Var ska jag börja någonstans?

Jag börjar med att berätta att jag fått en livskompis som heter Margit. Jag hämtade henne hos uppfödaren i mitten på december förra året.

Foto Lars Brundin (Sydsvenskan)

Nu har Margit hunnit bli fem månader och jag mår inte lika bra som jag gjorde på bilden ovan. (Jag blev intervjuad för en artikel i Sydsvenskan i början på januari.) Men en sak är säker, Margit hjälper mig att må bättre än jag gjort annars. Så mycket livsglädje och kärlek som kan finnas i en hund. Hon vill vara nära och hjälper mig att fokusera på annat än mina egna besvär. Jag har tränat mig på att vara närvarande under flera år av sjukdom och jag brukar skämtsamt säga att jag har svart bälte i medveten närvaro. Men det jag gör ofta blir till slut till en vana.

Margit möter mig varje dag och varje stund med känslan att jag är här för att leka och leva livet. I hennes värld är jag inte sjuk, jag ska inte dö utan jag har bara lite olika mycket energi och ork. Det är vad vi gör i stunden som existerar och inget annat. Det är så oerhört skönt och befriande att få vara på den platsen. Jag balanserar mina egna och hennes behov. Vet av erfarenhet att smärta och lidande inte är konstant. Jag försöker bara vara med det som är och lita på att saker förändras under vägens gång. För mig är det hjälpsamt. Tillliten. Att inget varar för evigt. Varken det som är bra eller dåligt.

Jag står på höga kortisondoser nu för att minska svullnaden i hjärnhinnorna där flera av metastaser finns. Det hjälper till att minska symtomen som nu sedan ett bra tag gjort sig påminda. Det är bara dosen som ska ställas in rätt. Under flera veckor har jag också fått svårt med andningen som jag trodde berodde på en förkylning jag fick. Men det uteslöts på vårdcentralen. Så anledningen till att det känns som att jag andas genom ett sugrör strundtals vet man inte. Kan eventuellt bero på förändringar jag har på lungorna. Hur som helst så väcker det såklart känslor att saker börjar hända i kroppen. Kroppen signalerar högt och tydligt emellanåt och det är så klart utmanande. För mig gäller det att inte drabbas av panik och rädsla över sakernas tillstånd. Jag vet ju att det kan hända saker som inte är så trevliga. Jag försöker bara fylla mina dagar med sådant jag uppskattar. Men också ta dagen som den kommer. Jag har inga förväntningar utan tar emot det som kommer varje dag. Det finns alltid något att vara glad och tacksam för. Får jag gå en härlig promenad med Margit så är det en av de bästa sakerna jag vet just nu. Att ta emot livet som börjar vakna i naturen. Fågelkvitter, snödroppar, vintergäck och vitsipporna som börjar visa sig. Laga en god middag och orka tvätta en maskin tvätt. Städa lite och göra fint påminner mig om hur bra jag har det. Igår hade jag en väldigt kort känsla av total smärtfrihet och välbehag i kropp och själ. Jag uttalade det högt och kände en djup tacksamhet över att jag var närvarande och kunde uppleva det så starkt. Det ger mig energi att orka vara med det andra lite till.

En annan dag vaknar jag av smärta och är med andetaget som känns ansträngt. Men jag kan andas även om det är med ansträngning. Jag vet också att om jag blir rädd och spänd blir det ännu svårare. Så jag konstaterar att det går att andas även om det är ansträngande och sträcker på kroppen. Långvarig medicinering med kortison har en nedbrytanade effekt på muskler, senor., hud och kärl. Jag känner mig muskelsvag och klarar inte alls lika mycket fysiskt som för någon månad sedan. Men kanske är det tillfälligt. Jag vet inte om jag befinner mig i en viss förnekelse om mitt tillstånd eller om jag bara vill vara positiv. Tror att jag väljer det sistnämnda. Jag tycker ju ändå att det gått förhållandevis bra fram tills nu. Så då ska det väl göra det ett tag till.

Mitt ansikte är spänt och svullet av kortisonet. Det är så skönt att skölja ansiktet i riktigt kallt vatten och sedan smöja in det med fina ekologiska hudvårdsprodukter som jag fått skickat från min syster i Frankrike. Det känns bra och skönt att ha en rutin av omsorg om mig själv.

När det gäller mina symtom från hjärnan känner jag ett stort motstånd. Både av att uttala vad det är jag känner och att faktiskt känna det. Motståndet är så starkt och jag inser att det finns en oerhörd rädsla kopplad till det såklart. Återigen handlar det om skillnaden mellan att låtsas att allt är bra och att vara ärlig med hur det faktiskt förhåller sig. Bara för att det är på ett visst sätt nu behöver det kanske inte vara så hela tiden. Men i skrivandets stund inser jag att det finns något i mig och säkert i dig som läser också. Att vi vill att saker ska bli bra och förändras till det bättre för att sedan förbli så. Men det är ju en omöjlighet eftersom allt förändras hela tiden. En sorts naivitet om att "och sedan levde dom lyckliga i resten av sina liv". Jag inser att det fortfarande är viktigt att bara vara med sakernas tillstånd och lära mig att bära det så länge det är där. För att sedan släppa och ta emot nästa sak att bära oavsett om det är mjukt eller hårt, lätt eller svårt.

Tack för att du läser.

För att du bryr dig om.

För att du ger av din tid, dina resurser och ditt engagemang.

För att du tar emot mig, mina ord och min historia.

Kontakt mellan människor är livsavgörande. Den kan se olika ut. Det gör den här. Jag blir kontaktad också av människor jag inte känner och öppnar mig för den omsorg och omtanke som finns därute. Min kraft räcker kanske inte till att svara dig. Men jag läser allt och känner stor respekt och tacksamhet för att du tagit dig tid. Plötsligt krymper avståndet mellan oss människor och vi kommer nära. Vi som vill varandra väl skadar inte någon annan. Det känns mjukt och fredligt i en annars så hård värld. Så från botten av mitt hjärta. Tack! ❤️