Ok, jag accepterar det. Kroppen har en alldeles egen agenda nu. Den vill somna mitt på dagen, för tidigt på kvällen eller väldigt kort stund på natten. Det finns någonting i mig (det kontrollerande sinnet) som kämpat emot och velat att jag ska sova på natten och vara pigg med energi på dagen. Men det förmår inte min kropp just nu med de svåra processer som utkämpas dygnet runt. Det är stundtals så mycket att jag faktiskt inte förmår urskilja vad som är vad. Men jag litar på min kropp. Att den gör vad den förmår och att den också vet vad den ska göra i varje stund så länge den orkar. Den är helt enkelt fantastisk!
Därför kliver jag upp när sömnen inte vill bära mig genom natten. Öppnar datorn och försöker sätter ord på vad som är just nu och det känns bra. Att dessutom ha några som jag vet följer mig och tar emot mina ord betyder enormt mycket mer känner jag nu. Det blir mindre ensamt i natten. Så innerligt tack till dig som valt att läsa min blogg, gå bredvid och ta emot mig i min sårbarhet. Om du bara visste hur viktig du blir i nattmörkret. Som ljusen i horisonten ❤️
Egen bild från Sydafrika 2018
Jag har själv förlorat två vänninor i cancer 2006 och 2014. Båda dessa valde jag att spendera den sista tiden tillsammans med. Någonting inom mig visste (eller kände på sig) att deras liv och död skulle komma med en gåva till mig, men inte hur och på vilket sätt. Jag uttryckte mig tydligt och respektfullt om att jag ville finnas där nu när det var som allra svårast. För jag minns att jag tänkte -Det är nu i det svåra vi prövas.
Tanken om att det handlade om oss, hur vi hanterade det svåra och obalansen i det faktum att jag fick leva vidare men inte hon. Vad gör vi med det vi har nu? Hur tänker, känner och pratar vi om det svåra som vi försöker undvika och hur blir det sedan? Vågar vi komma varandra så nära? Vågar vi lyfta på de stängda locken?
Här kände jag att jag ville närma mig min vän så som jag beträder nylagd is. Försiktigt, steg för steg, känna om det bar oss. Vilka är mina känslor och vilka är hennes? Ta ansvar för mina egna och ta emot hennes. Vilka känslor kan vi mötas i och hålla varandra i? Vilka känslor behöver jag bära själv?
Nu har jag människor nära mig som har modet att lyfta på locken. Det känns som en välsignelse och för det är jag så tacksam. Mina fina vänner/familj som inte vänder sig bort när det är svårt och tufft. Utan som står kvar och inte är ute efter att lindra sin egen smärta utan är beredd att möta den tillsammans med mig.
För mig känns det viktigt att reparera, förlåta och försonas med det som gick sönder, gjorde ont och inte blev som det var tänkt innan det är försent. En helande process jag varit i under många år inte minst i arbetet med Försoningsgruppen. Att hela, städa och göra rent känns viktigt för mig som gillar snygga avslut. Med snyggt menar jag inte nödvändigtvis fint. Men att inte lämna några lösa trådar hängande om jag får välja.
Gåvan vi människor är till varandra är inte bara att finnas där när det går bra i lycka och framgång för det är enkelt. Att få vara så nära mina väninnor i det absolut svåraste ögonblicket i deras liv var det som lärde mig mest om livet. Rädslan konsumerar livet. Men modet att möta rädslan och titta den i vitögat gjorde att den inte längre styr mig. Jag känner ingen rädsla för döden. Den är en övergång till något annat. Skillnaden är att min fysiska gestalt inte längre kommer att vara här. Men hur mycket kärlek jag än känner till det fysiska och till kroppen så är vi så mycket mer än en kropp. Det är allt det andra vi inte lär känna som vi faktiskt går miste om - inte den kropp vi redan känt.
Carina