I gårdagens tidning

Igår var det ett år sedan en artikel i Sydsvenskan gjordes om min situation att leva med spridd cancer. Responsen och intresset från läsarna var stort och därför vill de göra en uppföljning. Jag blev intervjuad strax före jul och artikeln publicerades i gårdagens tidning som du kan läsa Här

Sedan en vecka tillbaka har jag mer ont än vanligt och jag blir snabbt trött. Det är en balansgång mellan att ha ont och ta mediciner som ska lindra men också ger andra besvär. Jag väger hela tiden för och nackdelar och kanske är smärtan kopplad till arbetet kroppen hela tiden gör för att jag ska må så bra som möjligt. Den har ju helt klart en del utmaningar får man ju säga. Så bara den som lever får se om det kanske rent av blir så att jag blir frisk på kuppen.😉 Det är i alla fall en möjlighet jag tänker när det blir för svårt. Oddsen kan faktiskt vara lika stora för det ena som för det andra. För vad är det värsta som kan hända om jag är öppen för båda sidorna?

På ett år har så mycket hänt. Både sorg och glädje, så som livet är. Mina systersöner förlorade sin pappa i början på året. Jag har i olika sammanhang under året fått möjlighet att sätta ord på hur det är att vara patient med allvarlig sjukdom och vad jag behöver i samtalet med vården - En livslång önskan har därmed blivit uppfylld. Det har också varit fina möten med människorna i mitt liv som jag älskar.

I juni kunde jag äntligen resa ner till min kusin i Holland där jag tillsammans med honom och hans familj hjälptes åt att börja sätta ord på mycket av det som göms under sjukdomen. Om existensen, våra val och svårigheten att vara människa. Rädsla, ångest och längtan efter att bli mottagen och lyssnad på - att ges tid i stunden. Vi fick tiden. Tid att tillsammans vänta tills dimman lättat för att fånga vad som ville bli sagt innan han förlorade sin kamp mot cancern i augusti 45 år gammal. Du var som en bror för mig och jag en syster för dig. Vi gick bredvid varandra en bit av vår livsväg och delade det som ingen annan kan dela som inte gått den vägen. Vi bestämde att den som gick först skulle ta ett fönsterbord i väntan på den andre. Du är saknad Jimmy ❤️ Vi ses!

Jag lever nu. Jag lär så länge jag lever.

Carina