Mitt fokus är som de flesta vet nuet och det finns inget annat som existerar. Vilket känns precis vad jag klarar av just nu och ändå rör sig tankarna tillbaka i tiden. Det är för att jag känner behov av att hämta med mig det viktigaste jag lärt mig om mig själv och andra människorna jag mött i livet. Som en slags hyllning och det känns fint och viktigt märker jag. Dessutom närmar sig årets slut och jag känner flera som gör ett slags "bokslut" och summerar året. Vad tar jag med mig?
Till Dig som någon gång träffat mig. I skolan, på arbetet, i fritidsverksamhet, på utbildning, kurser, på krogen, som kund/klient, samarbetspartner eller i något annan sammanhang. Tack för vårt möte! Hur det än såg ut så har det påverkat mig på något sätt. I alla möten får jag något som jag antingen är mogen att ta emot eller inte. Ibland kan det gå dagar, veckor, flera år eller decennier innan poletten trillar ner. Jag blir till i mötet med en annan människa och vem vill jag bli? För jag tror att vi blir till, hela tiden om det finns en öppenhet för det. Jag ÄR såhär säger vi ibland och vill manifestera att nu så är jag stöpt i formen och så ska det vara. Men så behöver det inte alls vara om nyfikenheten är stor nog att se vad som mer kan finnas inom oss. Jag är inte mina upplevelser eller vad jag varit med om. Men det har påverkat mig och format vissa delar av mig. När jag undersöker vad upplevelserna gjort med mig vill jag försöka försonas och reparera det som går att reparera. Jag är en del av något större och vill "fungera" så länge det är möjligt. Det går att leva med ärren som påminner mig inte bara att jag överlevt utan också faktiskt har levt.
När döden knackar på kan frågor som: Är det något du ångrar att du aldrig gjorde? Vad skulle du gjort om du kunnat? Alltså det som skjutits på en osäker framtid som kanske aldrig blev av.
Jag tror att vi alla lever våra liv så gott vi kan utifrån där vi befinner oss just nu. Men jag tror också att jag behöver lyfta blicken och förstår att tiden här är begränsad och det lilla jag kan göra för mig själv och dem runtomkring mig kommer att ha så enormt stor betydelse i det långa perspektivet. Det finns människor med stora drömmar och mål som kanske till och med önskar att det ska kunna ses från universum. Men det finns också dem som oförtrutet arbetar varje dag med något mindre som till slut kommer att förändra ALLT! Det stora och det lilla behövs för att skapa rörelse och liv. Att hitta sin plats i livet där mina erfarenheter, kunskaper och gåvor kommer till sin användning är stort. Det är för mig som att komma hem. Finna plats och mening tillsammans med andra. Det lyckades jag med och jag är så oerhört glad för den upplevelsen som jag vilar i nu.
Min förståelse och kunskap om kroppen förstod jag började på riktigt när jag valde att helhjärtat satsa bara på att lyssna på vad kroppen kommunicerade utan att vilja förändra eller "fixa" något. Varje kropp bär ett liv som behöver känna sig trygg att uttrycka sig på olika sätt. Det är inte vad vi tänker och strategiskt kan formulera utan något mer basalt än så. Livet i kroppen behöver uttryckas på så väldigt många sätt. Men om det inte finns trygghet och respekt runt oss stänger kroppen in och försöker skyddar det som är ömtåligt, vilket är fullständigt begripligt. Med den förståelsen kan vi närma oss varandra och förstå att vi alla är sårbara.
Att vara mottagare är för många svårt. Det är lättare att ge, fixa, kunna, veta och göra. Det ger bekräftelse och cred. Att vara någon som tar emot, lyssnar, är tyst, inte har svaren, lösningen eller räddningen. Hur är det? Att stå kvar med en annan människa tillräckligt länge för att kunna ge upplevelsen av att hen inte bli övergiven kan vara livsavgörande. Kroppen kan slappna av och känna sig trygg och då fungerar vi som det är tänkt att vi ska.
Jag har lärt mig mest när jag stannade upp, inte längre trodde att jag måste veta eller ha svaret på allt. Utan bara vara nyfiken och se vad händer med med mig i mötet med den andre. Gör jag det här för min egen skull eller för den andre?
Lägesrapport just nu: Jag sover fruktansvärt dåligt fortfarande vilket inte är bra. Kroppen är under stress även om blodproverna visar att det rör sig (något blir bättre och något annat sämre). Synbortfall, koncentrationssvårigheter och kognitiva problem känner jag av. En del av kortisonbehandlingen trappas ut och svullnaden i kroppen minskar något men är kvar i ansikte och hals. Pet CT scan är inplanerad i mitten på januari för att se hur det ser ut i kroppen med tumörerna. Jag har fått skador på sköldkörtel och hypofys som gör att jag behöver behandlas med mediciner för det. Det tar tid att ställa in och jag hoppas att det inte ska ta för mycket på min livskvalité. Att hypofysen inte producerar kortisol gör att jag behöver ta hydrokortison i tablettform livet ut. Men även bära ett kort på mig alltid som talar om att jag har hypofyssvikt och behöver hydrokortison. Om jag drabbas av infektion, magsjuka eller skadas får inte kroppen tillräckligt med kortisol och därför behöver jag ge mig själv en injektion och sedan ringa 112 och åka in akut på sjukhus.
Men fortfarande är jag ute varje dag och försöker "rasta" mig runt Pildammarna. Få upp lite flås, frisk luft, se parken, ljuset, vattnet, träden, fåglarna, människorna. Känna livet pulsera i ådrorna.
Så även om jag är trött och sliten njuter jag i stunderna av energi.
Jag har lärt mig genom andra att väntat in mig själv i livet. Att lyssnat tillräckligt länge för att få svaren jag bär inom mig. Där har jag fått tag i känslan som sedan drivit mig att göra det jag gjort. Att ge mig själv tid, varsamhet och omsorg är väldigt viktigt för att få frid och ro. Det är mitt praktiserande.
Jag önskar dig ett gott avslut på det här året. Att du vill lyssna efter vad ditt hjärta sjunger för och ett riktigt Gott Nytt År 2023 🎉
Kram
Carina