Det gick väldigt snabbt att få en tid hos läkaren efter att jag upptäckt knölen i ljumsken. Röntgenundersökningarna visar att det finns spridning med tre metastaser i hjärnan och två i kroppen. Läkaren som gav mig beskedet menade att jag haft en väldig otur. Trots alla operationer jag genomgått har cancern fortsatt sprida sig vidare. Dessutom fick jag avbryta behandlingarna med immunterapi för att biverkningarna blev för svåra. Kirurgi är tydligen inte längre ett alternativ för att ta bort cancern. Vilka alternativ som finns får jag veta när jag träffar onkologen om två veckor.
Hur mycket kan en kropp klara? Min har klarat massor men nu känns det som att det tar emot rejält.
Jag vill inte leva till vilket pris som helst. Livet har jag fått i gåva och vill leva det så väl jag kan tills det är slut. Under de senaste åren har jag levt med förgängligheten vid min sida och därför inte kunna bortse från det faktum att ingen vet hur långt livet blir. Det kan vara över i morgon och varje dag är en gåva att ta vara på. Det blir inget bättre tillfälle än nu att leva och göra det som känns viktigt och bra. Det kan handla om väldigt små självklara saker som är lätt att ta för givet när livet rullar på. Att träffas över en kopp kaffe, en middag, lunch, eller en promenad. Det kan också vara att våga säga det som känns viktigt att säga medan tid finns att säga det. Våga vara sårbar för det är att komma varandra nära.
Idag ska jag göra en magnetröntgen av hjärnan och det känns ganska jobbigt eftersom jag har svårt för trånga utrymme. Dessutom känns det som om mina skydd för att hålla ihop genom svåra utmaningar är bortnötta. Men jag har bett om hjälp och stöd och min syster ska sitta med under den långa undersökningen och det känns bra.
Jag delar mina tankar inte för att få råd och tips på hur man botar cancer eller lever sitt liv. Jag delar för att jag vill visa att det här är vad jag bär i mitt liv just nu. Det är svårt och sårbart men såhär kan också ett liv vara. Jag är varken den förste eller den siste som kommer att möta utmaningar i livet. För mig handlar det om att försöka lära mig leva med det som livet kommer med.
Jag gråter för att släppa ut sorgen och det känns som en lättnad i kroppen efteråt. Men också för att kunna ge plats för ett riktigt gapskratt.
Önskar dig en fin helg!
Carina