Ett halvår senare tar jag vid där jag slutade. Mycket har hänt sedan sist. Behandlingarna är avbrutna och avslutade det går inte att säga hur länge jag kan leva med metastaserna i hjärnan. Men jag tänker leva så länge jag kan. Så det så! Att få uppleva ytterligare en mörk, gråkall, regnig höstdag kan vara helt fantastiskt.😉
Mycket av den tid jag inte varit aktiv här på nätet har jag ägnat åt min familj och vänner. Vill verkligen passa på att umgås med dem som betyder mycket för mig. Jag vill ta vara på tiden vi har tillsammans. Min favoritsysselsättning är att vara här och nu och praktisera spontanitet mer. Det fungerar för att balansera goda och mindre goda dagar.
I mitt förra inlägg skrev jag om min önskan att hinna dela mina erfarenheter med vården. En månad senare får jag frågan om att vara med på den nationella konferensen i palliativ vård i början på oktober. Där berättade jag om mina upplevelser och erfarenheter under rubriken Existensen frågor, betydelsen av val och försoningens möjligheter i mötet med döden. Responsen var stark och jag blev så oerhört berörd av det. Dessutom fanns ett intresse att fortsätta dialogen.
Tänk vad stort att min önskan redan blivit uppfylld inom ett halvår. Det vill jag tacka Ulrica Fritzson och Carina Modeus för.
I förrgår riggade ett team om mitt vardagsrum till inspelningsstudio för att göra en liten film med mig. Den är tänkt att ligga som information/utbildning på Regionala cancercentrums hemsida. När filmen är färdigklippt kommer jag så klart länka till den här för den som är intresserad och nyfiken.
Men det är fortfarande de små tingen och det högst vardagliga som blir stort och viktigt när varje gång kanske kan vara den sista. Jag fortsätter att leva mitt liv och tar vara på varje stund.
Jag önskar dig en fin allhelgonahelg!
Kram
Carina