Jag blev intervjuad av Sydsvenskan.
När jag fick frågan om att vara med på en intervju i Sydsvenskan om min situation, livet och döden. Kändes det som en möjlighet att nå ut med hur viktigt jag tycker det är att lyfta samtalet om hur jag vill leva den tid jag har och inte bara på behandling och livsförlängande åtgärder.
Cancervården och fokus på botande behandlingarna har sådant fokus idag att patientens behov av det existentiella samtalet kommer i andra hand. Att drabbas av en dödlig sjukdom gör något med en människa. Att som läkare, den som håller patientens liv i sina händer, omedelbart förflytta sig från den platsen lämnar mig väldigt ensam där. Min uppfattning är att vi är så snabba på att vilja ha resultat att vi inte utforskar "problemet" tillräckligt för att hitta fler alternativ som kan vara rätt för en människa. Vi drabbas olika och hanterar svåra, dödliga sjukdomar på olika sätt beroende på vilken ålder, personlighet, erfarenhet o.s.v. vi har. Det finns inget rätt och inget fel utan bara olika sätt. Men det är viktigt att prata om det. Hur ska vi annars kunna ta oss igenom det som är svårt i livet? Det är just när vi försöker undvika att tala om det obekväma, laddade som det blir ännu svårare. Speciellt i situationen när vi är på väg att förlora varandra känns det ännu sorgligare att vi inte hittat ett sätt att istället våga närma oss varandra innan det är försent.
Om det här är det sista jag gör i mitt liv, känns det viktigt att fortsätta prata om det vi kanske upplever som det svåraste.
Tack för att du läser och följer ❤️
Carina