Sommaren har varit fantastisk med utflykter, naturupplevelser och att få umgås med nära, kära, vänner och familj. Det har varit som balsam för min själs kluvna toppar (tror det var Mia Skäringer som sade det först). Jag känner mig vitaliserad och mjuk 😄
Vissa dagar känner jag mig väldigt stark, modig, beslutsam, att med kraft kunna stå i min sårbarhet som finns där hela tiden. Men vissa dagar är det absolut inte så, det är förstås något jag delar med mänskligheten och ändå känns det så ensamt att stå där på skälvande, osäkra ben. När oron bubblar upp och svämmar över lika intensivt som innehållet i en skakad champagneflaska där korken just lättat från öppningen i halsen. Oron som snabbt förvandlas till rädsla och sorg som väller fram och jag kan inte stoppa det. Jag böjer mig fram och föreställer mig hur jag torkar upp allt som hamnat utanför och känner efter om det finns något kvar i mig att använda idag. Vad kan jag göra med oron som förvandlats till rädsla och sorg?
Jag har noterat att känslor jag bekräftar och ger utrymme får mig att känna mig mer levande även med det som är svårt och jobbigt. Däremot känslor jag inte vill ge plats utan försöker hålla tillbaka konsumerar mycket energi, skapar ett inre tryck och har visat mig vara ett sämre val.
Läkningen efter operationen i juni har gått bra och en ny röntgen väntar i november för att se hur det ser ut därinne i kroppen. För första gången på mycket länge har jag känt mig så levande, stark och på gång att jag inte riktigt har ord för det. Jag har dessutom känt att jag ÄR frisk! Kanske ska jag avstå från den stora röntgen i november och istället höra av mig om jag mår dåligt?......har jag tänkt.....
.........Idag på morgonen smörjer jag noggrant in kroppen efter duschen och DÄR känner jag den. Knölen.......Vad är det?...Åh NEJ!.......Korken lämnar flaskmynningen och rädslan, sorgen väller fram.....Men varför NU?...varför ALLS?....
.......Jag har torkat upp och klätt på mig. Skickat ett meddelande till min kontaktsjuksköterska och berättat om "fyndet". Där skriver jag också att det kanske inte är något "konstigt". Men jag vill i alla fall kolla upp det innan den stora röntgen i november.
Jag känner mig ganska lugn nu efter att ha släppt ut bubblorna och inte har något inre tryck med känslor som ska kontrolleras. En dag i taget, en sak i taget fortsätter.......
Vem har sagt att livet inte kommer med utmaningar?
Jag önskar dig en fin helg. Ta hand om dig och låt champagnekorkarna lämna sin plats och släpp ut bubblorna. ❤️