Tårarna fylls upp, rinner över kanten och längs kinderna faller de ner från hakan mot bröstet. Helt utan ansträngning får de falla som ett stilla sommarregn och lämna efter sig en uppfiskande känsla av på-nytt. Liksom efter-regnet lämnar möjlighet för något annat att komma fram och visa sig. Solen, glädjen och tacksamheten över ännu en dag i detta liv.
Livets mosaik är skärvorna av det som inte blev men som ändå kunde bli till något annat.
Tänk om vi vågade dela med oss till varandra om det som gått sönder och visa våra känslor som annars bygger bo i vår kropp. Hjälpas åt att göra oss mindre ensamma i vår sårbarhet. Inget är för litet och inget är för stort för att få fylla en plats, tillsammans bildar skärvorna en vacker mosaik.
Carina
Comments