Magkänsla

Jag vill med mina blogginlägg berätta lite om vem jag är och vad jag gjort och fortfarande gör.

För mig har magen varit i mitt fokus nästan hela mitt liv. Som barn minns jag att jag "kände" saker i magen. Det sägs inom vetenskapen att när vi känner ilska sker en biokemisk reaktion i vår hjärna. Men det var först långt senare jag förstod att det var känslorna jag uppfattade i magen (med kroppen) och inte i huvudet. Vid nervositet brukar jag säga "jag har fjärilar i magen".

Det är i magen vi processar livet.

Vårt fysiska liv börjar i mammas mage och vår uppbyggnad till en liten människa sker via navelsträngen. Att försöka förstå hur vi är konstruerade för att leva och ge liv är verkligen intressant.

När jag var liten drömde jag om att få många barn. Jag ville ha så många att dem inte skulle få plats på golvet utan var tvungna att sitta på hattfyllan och dingla med benen. 😄

När jag var sjutton år fick jag reda på att jag inte skulle kunna få några egna barn. Det på grund av slarv vid en operation som inte bara höll på att ta mitt liv utan också möjlighet att ge liv.

Jag sökte hjälp på akuten för smärtor i magen i slutet på sjuttiotalet. Sjukvården såg annorlunda ut då, patienten skulle vara tyst och lyssna på läkaren som bara såg till det fysiska och inget annat. Idag vet jag att mitt onda i magen inte bara hade med den fysiska magen att göra utan också på känslor. Som bland annat berodde på att jag var en orolig, osäker, ledsen tonåring som varit utsatt för kränkningar och övergrepp under många år i skolan men inte hade förmåga att berätta för dem som fanns nära mig hur svårt det var.

För mig blev de svåra upplevelserna transformerade till en drivkraft och betydelsefullt i min roll som terapeut gentemot hjälpsökande människor. Jag har en förståelse för hur svårt det kan vara att sätta ord på vad som pågår inuti. I mitt fall var det skam över vem jag var som blev behandlad så illa. Jag brottades med att det kanske ändå var något fel på mig. Men det är inget fel! på varken mig eller dig. Vi är olika och det är aldrig fel på vem vi är. Handlingar däremot som är kränkande och skadar är fel och går att göra någonting åt. När jag var den som blev skadad och utsatt för kränkningar kände jag mig maktlös och fastnade lite i den känslan. Men det första jag kan göra är att sätta ord på vad jag känner. Det är en början på en helande process.

Välkommen tillbaka att läsa mer i fler inlägg.

Carina