Min ingång till försoning

Jag var tio, elva år gammal (70-tal), mobbad, utfryst i skolan och kände mig väldigt ensam. När jag fick frågan om att följa med och snatta, gjorde jag det trots att jag visste att det var fel. Men jag ville så gärna få vara med, bli tillfrågad om att delta i gemenskapen, så jag gick emot det jag visste var fel.

Den här historien har jag berättat flera gånger i olika sammanhang och fortfarande ger den mig nya insikter och tankar om hur viktigt det är att prata om det vi upplever som svårt, obekvämt, skamligt eller som vi känner skuld för. Men också att någon ger sig tid att lyssna och tar emot den som vill men kanske gömmer sig eller försvinner med sin skam. Tystnaden gör bara såren ännu djupare.

Ena sidan av historien handlar om att Jag snattade en chokladrulle för några kronor och blev gripen av en butikskontrollant som konfronterade mig och ringde hem till mina föräldrar och berättade. I de flesta fall stannar vi kanske vid den här sidan av berättelsen, som egentligen bara kan vara toppen på isberget. För den andra sidan handlar om vad det gjorde med mig som människa. Jag kände att jag inte hade rätt att leva vidare på grund av det svek jag gjort mot mina föräldrar som litade på mig. För mig var det då och är fortfarande viktigt att få vara en människa som man kan lita på helt enkelt.

På ett ögonblick förändrades den bilden av mig och jag ville inte leva vidare som en sådan. "En man inte kan lita på". Jag drabbades hårt av ånger, skuld och skam och valde att försöka ta mitt liv genom att gå på järnvägsspåret hela vägen hem. Prövningen fortsatte eftersom jag kom hela långa vägen hem utan möte med något tåg.

När jag väl kom hem var mina föräldrars reaktion såklart besvikelse men dem gav också uttryck för att jag kunde komma till dem och be om vad jag behövde istället för att stjäla. På deras vis förlät dem mig med en känsla av "att alla gör fel någongång". Men jag kunde inte förlåta mig själv och hur skulle jag kunna leva vidare med det jag gjort fel?

Först fyrtio år senare berättar jag för mina föräldrar att jag ville ta mitt liv den där dagen och att händelsen uppenbarligen var större för mig än för dem. Det blev en chock för dem men också en påminnelse att det kan finns betydligt mer i en historia än vad som ligger på ytan.

Jag bar inte bara skammen om vem jag var som kunde bli en som inte gick att lita på utan också skulden över att jag var så girig som stal för att få det jag ville ha (gemenskap). Jag trädde över både mina egna och andras gränser för vad som är rätt och fel.

Det är inte graden på brottet som avgör hur allvarligt det är utan vad det gör med mig som människa.

När jag hörde talas om försoningsarbetet med möjlighet att försonas för att kunna leva vidare med det som gått sönder eller det som inte blev, drogs jag till det som en magnet. Det kändes som att här fanns något jag sökt efter hela mitt liv. Just därför blev min ingång och arbetet med Försoningsgruppen så viktigt och betydelsefullt för mig.

Om någon visar dig ånger och du verkligen är redo att förlåta, avfärda eller förminska inte utan lyssna! Erkännande av skuld är en viktig del för att jag som gjort fel ska ta ansvaret för min gärning. Då finns möjligheten att ge/få upprättelse, återställa anseendet och rehabilitera det brustna förtroendet.

Nu finns arbetet med försoning sedan några år i ett samarbete med Svenska kyrkan. Det känner jag mig väldigt glad för eftersom fler kan få ta del av en process som ger möjlighet att reparera relationen till oss själv och våra närstående. Relationer som är bland det viktigaste för vår existens.

För ett par dagar sedan avslutade vi fyra dagars intensivt arbete med en grupp fantastiska och modiga deltagare som velat utforska vad som gått sönder i deras relationer. Varje gång känner jag mig lika ödmjukt tacksam och förundrad över det vackra och sårbara i att vara människa men att ändå våga vara just det - människa.

Carina