Det har varit ett långt uppehåll i mitt bloggande. Men jag har valt att fokusera på andra saker.
Tack till Dig som valt att komma in och läsa mina inlägg och som hört av sig på olika sätt. Du är en viktig del till att jag nu fortsätter att skriva och dela mina tankar och upplevelser här. Tack! ❤️
För dig som precis hittat hit gör jag en kort sammanfattning.
För tredje gången i mitt liv diagnostiseras jag med malignt melanom (hudcancer) i november 2019. Trots en mängd operationer och några immunterapibehandlingar spred det sig vidare i kroppen och i september 2022 också till hjärnan med tio metastaser. Jag påbörjade en kombinationsbehandling med immunterapi i oktober samma år men fick avbryta på grund av för svåra biverkningar. Jag har haft gott om tid att reflektera över meningen med livet och döden. Det är verkligen tydligt för mig att jag inte bär på någon önskan om att leva till vilket pris som helst. Utan istället vill jag väldigt gärna leva så bra jag kan så länge det går och göra det bästa av det som är.
Den 19 april gjordes den senaste magnetröntgen av min hjärna och igår ringde onkologen för att lämna besked om vad den visade.
"Det ser inte så bra ut. Metastaserna har ökat i storlek och så finns ytterligare fem nya".
Jag har gråtit och varit ledsen. Inte över beskedet i sig eftersom det inte kom som en blixt från klar himmel. Utan mer för att min kropp påmindes om hur dåligt jag mått av konsekvenserna efter behandlingen. Men också upplevelsen av sjukvårdens fokus på framtiden som lämnar mig helt ensam med mina existentiella funderingar i nuet. Läkarens ord "Det här är en dödlig sjukdom. Behandlingen kan förhoppningsvis bromsa utvecklingen. När metastaserna ger symtom måste vi behandla med kortison och då kan vi inte ge dig någon behandling". Då kände jag mig plötsligt stressad och blev rädd men bad om att få betänketid för vad jag vill välja att göra.
Någon gång i livet måste jag stanna upp och fundera på hur många chanser jag kan få. Jag har stått inför döden så många gånger och överlevt. När jag lyssnar inåt känner jag inget behov av att bli räddad från döden utan bara lugn/frid att jag vill leva här och nu. Ta vara på det liv som finns och njuta av det. Vår och sommar - livet. I min värld vill jag inte avstå från nuet för ett eventuellt sedan. Förr eller senare kommer slutet för oss alla. Jag har förstått att sjukdomen för mig närmre slutet men tills dess lever jag! Idag lever jag!
Min egen historia och livssituation är det som driver mig att göra det jag tycker är viktigt. Att lyssna och ta emot en människa för att ge plats för läkning och försoning på ett själsligt plan (men också fysiskt). Försoningsarbetet är svårt men väldigt viktigt för mig och jag önskar att jag hinner få möjlighet att dela mina erfarenheter med vården. Det skulle vara fantastiskt fint och ännu ett steg på min egen försoningsväg.
Önskar dig en bra dag. Så bra som du har möjlighet att göra den.
Kram
Carina