Vad är det jag behöver veta?

Det var med blandade känslor jag promenerade till sjukhuset igår eftermiddag för att göra den planerade magnetröntgen av hjärnan. Vill jag verkligen veta hur det ser ut därinne? Eller vill jag fortsätta leva med känslan att det är bra nu? Vad kan/ska jag göra med den information jag får? Ja, det satte verkligen igång tankarna som just bara är tankar och har ingenting med verkligheten just nu att göra. Kroppen som är fullproppad med kortisonpreparat och känner sig belastad av all vätska den bär. Det är tungt att andas och hjärtat slår hårt om inte hela tiden så väldigt ofta under både dag och natt.

Första gången jag gjorde magnetröntgenundersökningen kände jag mig väldigt orolig eftersom jag som barn blev instängd i ett rör och fick panik. Rädslan mötte jag då och klarade av det med hjälp av stöd från min syster som var med vid undersökningen.

Så den här gången tänkte jag, du har gjort det en gång och då klarar du det igen - den här gången utan sällskap.

Det tog lite längre tid än förra gången och jag hade svårt med andningen och hjärtklappningen redan innan. Därför upplevde jag undersökningen svårare och betydligt mer utmanande den här gången. Men återigen låg jag fastspänd och resonerade med den rädda delen i mig som jag lugnat så många gånger förut. Kom igen nu Carina du klarar det här, du har gjort så många svåra saker och du ska bara andas ett andetag i taget - allt blir bra.

Tårarna brände bakom ögonlocken - fy fan vad ensamt det är här inne i en hård röntgentub. Jag hade visserligen fått en filt runt benen och det var den jag fokuserade på. Tygets struktur mot mina ben - kontakten med något mjukare än det hårda omslutande röret.

När det gått en lång stund så tystnar plötsligt maskineriet. Jag fortsätter att andas och känner att det här gick ju bra ändå. Tiden sniglar sig fram och tankarna och frågorna manar fram - är det klart nu? hur länge ska jag ligga kvar såhär? Varför händer inget? Jag håller "panikknappen" löst i handen och skänker den en tanke. När ska jag använda den? När du får panik försöker jag intala mig. Men det har du inte än - men varför tar det sådan tid? Till slut höjer jag min röst rakt ut i tomma intet - Hallå! är det klart nu, eller? Inget svar bara tystnad - och så plötsligt börjar larmandet igen och nu med full kraft. Det är som att hela kroppen vibrerar och jag försöker, sextio år gammal fantisera att jag är på en ravefest (fast jag aldrig varit det). Det funkar - hjärnan kommer in ett flow känns det som i takt med dunket i maskinen. Jag blir nästan hög därinne på min egen fantasi. Alltså jag kan inte låta bli att le åt mig själv och tycka att jag är rätt cool ändå där jag ligger fastspänd i röntgentuben. Då har man varit på ravefest 😄

Min kropp som den kämpar, infektionskänslig och får inte träffa människor nära och kramas. Närhet är det som kroppen behöver mest av allt nu. Jag förstår och gör vad jag kan för att ge den en känsla av mjukhet och omslutande. Till exempel har jag en mjuk morgonrock som jag sveper in mig i på kvällen och det känns skönt att vara innesluten i den mjukheten. Det är kroppen som behöver känna sig trygg. Min kreativitet och uppfinningsrikedom för att ge min kropp den omsorg och kärlek den behöver just nu fungerar - tack och lov. Jag ser det som en upptäckarresa att utforska vad kroppen mår bra av och gillar.

Det här är vad som fungerar för mig just nu.

Mjuka kläder nära kroppen som ger en omslutande, varm känsla. Jag vårdar huden genom att smörja in den noga eftersom den blir väldigt utsatt och starkt påverkad av medicinerna. Stimulerar sinnena som doft och smak med goda teer mm. Lyssnar på musik. Promenerar i friska luften tillsammans med en vän för att få sällskap. Läser, skriver och ser en bra film.

Just nu är det fräscha grönsakssallader som ger mig både energi och ren lycka när jag äter. Jag har förlorat mig i Holy Greens som enligt mig gör den bästa salladen i staden. Dessutom känner jag att kroppen tar upp näringen jättebra - och vem vet? Jag kanske blir helt frisk på kuppen!

Så om jag ska svara på min egen fråga inledningsvis. Vad är det jag behöver veta?

Ingenting egentligen. Jag är i varje steg och tar det i tur och ordning. Allt är som det ska just nu och varje nytt steg är just ett steg som jag tar. Det räcker för mig - det är precis där jag vill vara - i steget!