Förra natten efter en helt vakande natt blev det drygt fem timmars sömn i kroppen och jag kände vilket underverk det gjorde. En stor upplevelse av hur viktigt det är för kroppen att under sömnen få möjlighet att reparera och återställa så mycket som möjligt. Men det går inte att ta igen förlorad sömn och kroppen är i otakt såklart. Jag var så trött igår kväll att jag nog somnade före halv tio. Klockan är nu 03.00 och jag har satt mig framför datorn i ett försök att rensa ut vad som finns så att jag ska kunna somna om en stund till.
När jag vaknar är det inte med ängslan eller rädsla för något. Nej, det är nog snarare som ett barn som inte har tid att sova utan vill uppleva och vara med livet. Känslan av att faktiskt bara leva är så stark och jag vill ta vara på varje stund av den känslan. Jag blir nyfiken och vill utforska nyanserna i vad livet kommer med hela tiden. Till skillnad mot tidigare då det inte fanns ens som en tanke.
Jag har kommit en bit och känner mig ganska osentimental när det gäller min egen död. Det är en del av livet och i det perspektivet vilar jag. Nu råkar det vara mer påtagligt i mitt fall eftersom jag drabbats av cancer som inte går att bota. Men fortfarande vet ingen hur länge jag kan leva med det. Det kan gå långsamt och sedan väldigt snabbt - precis som många andra saker i livet som vi tror att vi kan kontrollera. Jag har tagit mig igenom processen av acceptans när det gäller att cancern spridit sig och att jag inte klarar av att fortsätta behandlingen som skulle kunna bromsa förloppet. Nu vill jag bara att kroppen ska få vandra i sin takt för att bygga så mycket kraft som krävs för att kunna ta emot så mycket liv som finns att få den tid som är och ta vara på det som faktiskt redan finns. Det kan inte bli bättre när jag läser mina egna ord. 😊
Mitt liv och mina utmaningar som i vissa delar faktiskt inte skiljer sig så mycket åt från andra människors liv som också kämpar på olika sätt att leva sina liv med svårigheter och motgångar. Det är för mig hur jag hanterar livet både det som kommer med framgång, lycka och glädje. Men också det som är utmanande, svårt och ibland helt orimligt obegripligt. Så livskunskapen jag praktiserar just nu är att vilja vara precis exakt på den livsväg jag faktiskt är. Inte göra det till något annat utan att faktiskt bara uppleva det som är eftersom det kommer med både och i stora kontraster dessutom. Är det inte det som är själva livet?
Att gå exakt på vägen som är nu handlar för mig om att se det jag redan fått i gåva och gjort något med, lärt mig av och fortsätta förvalta det på bästa sätt. Det skänker mening och glädje i mitt liv nu. Jag stannar upp och känner vad som faktiskt redan finns i mitt liv - det som är lätt att ta för givet när vi matas med nya saker hela tiden. Men faktum är att jag är så oerhört rik på mycket som faktiskt funnits där hela tiden eller i varje fall under lång tid.
Varsamhet är ett ord som jag tycker är så vackert och för åtta år sedan lade jag upp en film på youtube när jag upptäckte att det fanns en kålfjäril i mitt hem mitt i vintern. Här fick jag möjlighet att under tio dagar praktisera varsamhet med en fjäril som levde i mitt kök med hjälp av det jag kunde ge i form av uppmärksamhet och honungsvatten. Denna sköra varelse som förmodligen hade följt med mig hem som larv bland ekoodlad grönkål från mina föräldrars trädgård. Hittade en plats att förvandlas till fjäril och en dag var hon bara där i mitt kök. Min reaktion var obetalbar. Genast började jag ställa frågor om hur den kommit in i mitt kök mitt i smällkalla vintern. Det gick inte att släppa ut den till en säker död. Men hur tar jag hand om en fjäril och vad behöver den för att leva? En osannolik historia när jag blickar tillbaka. Men det var helt fascinerande att få komma nära en fjäril under tio dagar och försöka hålla liv i den lilla varelsen. För att inte tala om blomsterhandlarens reaktion som skulle hjälpa mig att hitta en lämplig växt som jag tyckte kunde bli en bra plats att vila på för min nya kompis.
Lev och låt leva!
❤️